Minkjakt på en tisdag

I tisdags tog jag, Viktor och Martin båten ut i Gryts skärgård för att ta bort de minkar vi kunde hitta. Att beskriva hur jakten går till och vad hundarna presterar är minst sagt svårt. Då vi ofta släpper i land ett par hundar som sedan söker av öarna efter mink. Jag har uteslutande med mig unghundar då jag ser det som ett strålande tillfälle att låta dom vara lösa. Plus att det om man ska vara ärlig kanske är den lättaste jaktformen man kan hänge sig åt. Hitintills har vi inte haft med någon hund som inte taggar igång på doften av mink.

Som de två senaste gångerna vi har varit ute så har jag haft med mig Siri. Hon är lite över ett och ska jagas in nu i höst. Det är en aning övertaggad hund som lägger stor vikt vid att jaga de andra hundarna som är lösa och på ett omoget sätt driva dom med skall och andra barnsligheter. Så hittar vi då en mink i ett jordgryt.

Ska man vara korrekt så är det väl mer ett torvgryt. På de flesta öar är det torvaktigt mellan träden och där verkar det som om minken har sina gångar. Vi får kontakt i ett sådant gryt. Eller kontakt, oftast om det är i den terrängen är det mer så att någon hund fastnar där lite extra. Det kommer sällan något skall utan de stannar och rotar, gräver lite. Nästa hund ansluter och visar intresse. Man kan misstänka att detta är något på g. Sedan ytterligare hundar, tempot ökar. Hundarna gräver på flera ställen, oftast är det här nyttan med terrierna kommer. De taggar igång och drar med sig de andra hundarna. Skallen börjar komma och det hela eskalerar. Så kommer det där typiska skriket från minken. Då fullkomligen exploderar det hos hundarna som jobbar frenetiskt. Siri som aldrig varit i kontakt med dom fattar direkt och jobbar som tokig, plötsligt är dom andra hundarna oviktiga, allt fokus på att lokalisera minken. Sedan plötsligt är den bara där mitt bland hundar och folk. Tar sig ur cirkeln utan att hundarna hinner fatta, ett bomskott och dyker ner i ett hål lite längre bort. Nu är alla hundar snart på plats och gräver som galningar. Lilla Siri är snart inne under mossan och skäller som en galning. Nosar i många hål nu. Ibland hjälper vi till med någon kofot att öppna en gång. Denna gång får Gussen tag på minken och skakar den livlös utan att någon av de andra hundarna märker det då de har sådan fokus på att gräva  och skälla. Siri får träffa sin första mink. Där kan man nog säga att injagningen på mink är klar.

 

Nästa ö finns inget intresse av andra hundar, nu söker hon mink. När vi senare kommer till en ö där vi möter två minkar när vi går iland skjuter Martin den ena, den andra försvinner. Det tar dock ett tag innan någon hund finner den. Första skallet kommer från Viktors spetskorsning, snart är alla hundar där. Siri snabbast av alla. Hon är galet taggad. Det är under en mellanstor sten i strandkanten och vi väljer efter ett tag att koppla upp hunden och blåsa ut minken. Den kommer direkt, hoppar i sjön och nu är det bara att vara alert. Följa luftbubblorna. Plötsligt dyker den upp när den bryter vattenytan och i samma stund ligger en hagelkärve över vattnet. Den dör.

Galet rolig jaktform med obegränsat med villebråd och riktigt bra träning för unghundarna.

Grytjakt i Mogata

I söndags bar det av ut för lite grytjakt. Mogata var resemålet. Med i bilen var de äldre damerna Stella och Gaby. Båda rutinerade grythundar vid det här laget. Dock lite ringrostiga efter en lång välförtjänt vila efter 7 månaders intensiv jakt. Dagens männskliga jaktkamrater var Martin och Johan.

 

 

Första grytet var bebott och Gaby fick chansen först. Dock fick hon inte riktigt ordning på det, låg still ett tag och sedan rörelse igen, så fortsatte det i kanske en halvtimme. Därefter tog vi beslut att prova den gamla gardet och Stella fick ta över pejlhalsbandet. Hon smet ner i grytet och det gick runt väldigt mycket innan det tillslut la sig på 1,2 meter. Fin sandjord som gjorde nerslaget relativt enkelt och grävlingen avfångades med två snabba skott mot huvudet. Stella fick söka av grytet för att se om det var fler. Dock verkade det inte så denna gång vilket då bara tyder på att hundarna helt enkelt inte löste att låsa fast grävlingen.

 

 

Sedan blev det lite koll på andra gryt och efter det en pizza. Sedan råkade idén poppa upp för oss att vi nog skulle kolla kukagrytet! Ett riktigt vidrigt gryt där vi två gånger i rad fått ge upp då leran är så satans hård att det är omöjligt att gräva i den. Det är dock ren sand i högarna utanför grytet så det tyder på att det finns sand under leran. Vår tanke var att köra Martins Lo som är ganska kort i sina förliggarjobb. Hon fick fast den omgående i vårat

 

 

gamla påbörjade nerslag och vi grävde. Det gick förvånansvärt bra då regnet hade liksom koncentrerats i gropen vi lämnat och ganska snart nådde vi styd sandjord som gick bra att gräva i. Väl ner fick vi för oss att grävlingen grävde då Lo är lite försiktig på dom och de ibland kan få utrymme att göra det. Vi beslöt oss för att prova Gaby istället. Det visade sig då bara vara väldigt trångt där dom låg och snart var Gaby igenom förträgningen och det gick vidare till vårt andra påbörjade nerslag. Snart låg det bergstill och vi började gräva. Det tog sin lilla tid eller rättare sagt väldigt lång tid. Först stenhård lera och sedan riktigt hård sand. När vi närmade oss blev det mer och mer batalj, när vi väl kom ner visade det sig att det var en lång gång där grävlingen låg nästan tre meter in från oss. I en relativt rak grytgång. Man kunde om man kröp in se lite päls av den. Pistolen tömdes och Stella fick hoppa i för att apportera ut den. Döm om vår förvåning när hon viker av och drar i en gång vi helt missat, denna hade dock grävlingen smitit i då alla skott satt i sandbanken som var framför grävlingen. 

 

Nu kändes det som om det höll på att rinna oss ur händerna. Det blev mer eller mindre drev i grytet som till ytan är väldigt stort. Det gick mellan nerslagen, men kom aldrig riktigt fram. Grabbarna grus passade vid varsitt nerslag. Efter kanske 15 minuter skällde det dock väldigt nära de tre ingångarna som ligger nästa på varandra i en gigantisk hög av sand. Jag tar mig dit och hittar att Stella ligger under en av sandhögarna. Nu blir det bråttom. Djup 1,2 och det är utgräv finsand, dvs skitlättgrävt. Nu jävlar vaknar vi till och gräver som galningar. Plötsligt hörs hundskallet väldigt tydligt vid min fot som jag har i sluttningen. När jag tittar dit är det en nos som sticker ur sanden. Det rasar undan och det blir tydligt att det är grävlingen. När den sedan tar fart för att rymma får den en 22 long i huvet och ett gemensamt glädjerop går emellan oss. Att slitit som galningar i fyra timmar och sedan misslyckas är ju bland det värsta som finns. Ibland lönar det sig att vara envis som fan, så blev det denna dag.

Tack till markägare och jaktkamrater som gjorde denna dag underbar!

Nattjakt efter grävling

I fredagsnatt bar det ut igen med Martins plott Colt och min gamla trotjänare Grekas Estelle ”Stella”.  Det var jag och Kaya som mötte upp Martin och Johan. Vi började vid elva på kvällen med att skjuta en galt i spannmålen. Sedan släppte vi Colt som direkt tog slag mot ett gryt, där fick vi ingen kontakt med Stella så efter att han sökt av det området flyttade vi på oss och när Martin släppte här blev det genast fart i han, dröjde inte länge innan plottens tunga skall ekade i natten. Det blev dock still 350 meter från gärdet och vi tog Stella med oss och drog oss ditåt. Det var eländig terräng och med 18 grader gjorde det att svetten lackade på oss alla. Väl där behövdes inte Stella då den låg synligt bland stenarna där Colt stod och markerade flitigt. Martin kund avsluta det lätt och Stella fick äran att apportera den. Det gjorde hon med bravur.

Sedan blev det att skrämma undan en hel del vildsvin från spannmålen medans Martin och Colt gick och sökte av fälten efter grävling. Dröjde dock inte så länge innan det var fart på det igen. Nu gick det ett par hundra meter innan det tog stopp under en stor sten där jag avfångade den med ett säkert skott. Stella fick återigen apportera ut den.

Något som är häftigt att se med Colt är att han verkligen är helt klövviltsrent. Vid ett tillfälle denna kvällen går han vid ett rågvetefält där två grupper vildsvin befinner sig och där mitt bland dom plockar han upp ett grävlingspår som han sedan grytar. Roligt att se! Rolig kväll/natt där två grävlingar lämnade in.

Träna hundar och skjuta vildsvin

Då jag har en hel del unghundar och valpar så försöker jag att alltid ha med någon eller några hundar när man ska till skogen oavsett egentligen vad det är man ska göra. Fodra, jaga eller plocka svamp, alla chanser att ge hundarna erfarenheter och skogsvana. Som igår när vi tog en kvällstur för att spana av några nya vallar som vildsvinen är ganska elaka mot.

Vi kom ut vid 21 tiden och såg redan när vi kom åkande att det var vildsvin ute. Vi parkerade bilen och smög upp på en höjd där vi skulle kunna se dom . När vi väl var där såg vi inga grisar. Vi beslöt oss för att passera en svacka och ta oss till nästa höjd. Vi hinner dock inte så långt, för när vi kommer ner mot svacka möter vi vildsvinen, en sugga med fyra kultingar. Dom går och petar för fullt i vallen och kommer med stadig kurs mot oss. Oliwer får ta första läget på en brokig kulting, då han inte skjutit någon sådan innan. Dock går skottet över nacken och det blir kaos. Grisarna springer som yra höns. Den han sköt på springer rakt på oss och vi ser tydligt att det inte är någon träff. Den passerar oss på 2 meter. Sedan springer den ner över fältet och in i slyt. Snart kommer mamma och syskonen efter. En av kultingarna stannar innan slånet med bra bredsida så jag som redan har hårkorset i bogen kramar av. Den lägger sig på plats.

För att vara säkra på att vi gjort rätt bedömning på den första kultingen tar vi Khan och spårar, det är precis som vi misstänkt en boom och vi avbryter där. Khan får hälsa på den döda kultingen och sedan när vi kommer till bilen är det 4 månaders valpen Habibis tur. Båda är väldigt intresserade av den och man får väl anse att det är en lyckad kväll.

Nattjakt med svag utdelning

Igår åkte jag med grabbarna grus på stövarjakt med svenska jägarförbundets nätverk för kvinnor. Vi skulle vara hundförare där och tanken är att visa upp stövarjakten efter grävling och grytjakten. Det var Martin och Björn som stod för stövarna och jag och Johan skulle vara grytpatrull på dom som smet under jord.

När mörkret la sig släpptes hundarna. Björns Leon tog upp ganska omgående. Det gick snart i gryt och jag och Johan drog oss dit och det var stenigt och dant, men ingen minns en fegis. Stella fick grytpejlen runt halsen och med ett skrik for hon ner. Bara för att få omgående kontakt och det small på bra därnere. Dock märktes det ganska fort att konditionsträningen inte varit tillräcklig. Det var många avbrott och hon kom upp ganska ofta. Efter 45 minuter insåg vi att detta var ingen större ide, då stenarna var allt för stora och vi hade ingen chans att komma åt den. Vi fick packa ihop. Under tiden hade Martins Colt spårat in en i gryt, dock ett stenhi. Så fortsatte kvällen. Stövarna hittade grävling eller spårade in grävling, allt i gryt som inte ens var nån ide att försöka på.

Hoppet började rinna ut. Då fick Colt en grävling i gryt som var värt ett försök. Vi slängde på oss ryggsäcken, spade spett, revolvrar, Stella och pannlampor på. Sedan ut i augustinatten. Grytet var under en stor sten. Stella gick ner och det small direkt. Sedan la det sig under jord kanske en meter utanför stenen. Vi slog oss ner och kom perfekt. Spadade flyktvägen för grävlingen och lyfte upp Stella för att sedan avfånga nattens enda grävling.

En rolig natt med mycket stolpe ut, helt ok hundjobb. Tack för möjligheten att vara med.

Grytjakterna börjar

1:a augusti är här och för oss grytjaktsfantaster betyder det jakt. Tyvärr har det de sista åren varit allt svårare att hitta bebodda gryt så här i augusti-september. Det handlar självklart om att jakttrycket vi håller på våra egna marker gör att det finns mindre grävling. Även på ojagade marker upplever jag dock att det de senare åren varit svårt att hitta dom tidigt på säsongen. Därför var det väl inte med största hopp vi gav oss ut.

Det som gav en smula hopp var det ovanliga men uppfriskande regn som kom för att hjälpa oss att mota in grävlingarna. Första grytet vi valde att kolla av var under ett gammalt ödehus. Det är dock inte så mycket i golvbjälklaget utan grävda gångar under grunden. När vi kom fram var det så där tveksamt om det var någon hemma. Gaby fick dock sätta på sig grytpejlen och ner stack hon. Det var tyst en stund sedan hördes ett dovt skällande. Det tog dock riktigt länge innan det la sig helt stilla. Under tiden sprangs det i gångar och i trossbotten. När det väl var still var det bara att börja gräva. Pejlen visade 0.9 m cirka en meter ut från huset.

Nerslaget gick snabbt och Gaby låg som vanligt riktigt hårt på grävlingen och efter en snabb spadning kunde årets första grytvilt bärgas! Det är en helt fantastisk jaktform där man verkligen är nära hundens arbete hela tiden. Den ger en känsla av att faktiskt vara en del i det hela. Tack för sällskapet Billy, TG och Kaya. Tusen tack till markägaren som upplät gryten åt oss.

Förra helgens framgångar

Förra helgen var vi och startade en del av mina hundar, utöver det en hel del avkommor från Sätter’s kennel.

Hundar som är mina var

Sätter’s Siri

Mariebergs Experta

Björskogs Atlas

Jägarbackens Khan

De tre förstnämda gick som väntat till förstapris. Alltså godkänt anlagsprov kvalitet ett. Khan ville inte gå genom förträgningen denna dag så han fick inte något godkänt prov.

Med från kenneln var också Sätter’s Hugo och Sätter’s Bulten. Hugo fick ett godkänt prov med kvalitet 1, Bulten körde på samma sak som Khan och kom inte längre än förträgningen. Så kan det gå. Ska jag vara riktigt ärlig i skrivande stund så sätter jag inget värde alls på detta prov. Det är ett nödvändigt ont som bara ger en merit på pappret och inte säger något om hundens riktiga egenskaper. Med den utveckling vi har idag på träningsställen så måste vi nog snart ställa oss frågan om det ska vara ett avelskrav på Ga prov. Annars måste rasklubbarna med alla inblandade raser ta sin ansvar och sluta åka snålskjuts på grythundsklubben. Den enda klubben som mig veterligen jobbar aktivt med att starta och stöta anläggningar är taxklubben, å andra sidan har de ju varit inblandade i konflikten mellan Almunge och Östermalma. Denna konflikt var ju så nära hjärndöd man kan komma och det enda den gett oss är att vi på östkusten får åka oförsvarliga sträckor för att träna våra hundar på ett prov som inte säger ett endaste jävla skit. Nä! Ska vi fortsätta med detta får man nog gräva ner penisförlängartävlingarna ta fram händerna ur byxorna och börja sammarbeta kring gryten.