I torsdags åkte jag upp till Jon Hagen för att vara med på mitt livs första björnjakt. Vi skulle jaga på Vildmarksguidernas Camp. Där Jon och Hans pappa är involverade. En helt fantastisk anläggning som har det mesta. Vi åt en fin middag när jag kommit fram och sedan läggdags. Riktigt tidig uppstigning och intagande av frukost. Sedan utplacering av skyttar. Jag gick med Jon som gick med sina två gråhundar. Det var stora områden som jagades av och hundarna jobbade på frisök. Mycket spår på att det fanns björn i området. Hallonsnår som var genombetade, slagna myrstackar, repade blåbärsbuskar och slagna getingbon. Hundarna hade en del kontakter, för vår del blev det mest älgkontakt i första såten. Efter några timmar var det genomgånget och en misstänkt björnkontakt som inte gav resultat. Nästa försök gick Jon bara med en hund och det var en unghund. Vi hann knappt upp för första höjden innan vi trampa på en ganska färsk björnbajs. Vi tyckte vi såg avtryck efter björn också och nu blev unghunden helt till sig och började skälla mot ett större stenparti. Efter att ha kollat av det så insåg vi att vi behövde andra hundar. Unghunden kopplades upp och Pär Frank kom med sina ungplottar som släpptes, 150 till 200 meter från oss reste något. Blev ett fantastiskt drev runt en stor myr där vi stod. Drog sig ner mot passkedjan, studsade där och upp mot oss. Nu blev det ståndskall inne i en ungskog. Vi drog oss ditåt och nu började ju känsla infinna sig i kroppen. Desto närmare vi kom desto mer bankade adrenalinet i kroppen. Plottarna öste på och vi smög oss in sakta, men säkert. Tillslut kom vi fram på ett område med storsten och där var plottarna och skallade in mot en stor skrev. Nu och då hördes upprörda ljud där inifrån som tydligt visade att det inte var någon grävling som låg där i alla fall. Hundarna plockades undan och vi stod på stenarna ovanför. Nu bankade det bra i hjärtat får jag lov att säga. Inget hände, jag stod kvar och Pär började se om det gick att peta från andra hållet, eller in bland småskravlet. Desto längre tiden gick så ökade ju modet och vi började väl ana att detta är inte björn. Till slut såg vi den och kunde konstatera att det var järv som hundarna fått fatt i, efter fotografering drog vi oss därifrån och lätt den va, vilket plottarna Milton och Mandela inte alls var nöjda med.

Nästa dag gick jag med Pär och hans plottar. Vi fick ganska snart känslan av att vi haft björn inne på natten. Nyslaget jordgetingbo och en jädra aktivitet i hallonsnåren. Efter en kort stund tog plottarna upp. Det är ett häftigt ljud de ger i från sig när de driver, vilken baslåda de har. Drevet gick mot det håll där hundföraren Håkan Engmans jämte hade fullt ståndskall. Innan hundarna hunnit fram dit hade det gått loss och alla hundar kopplades upp. Istället släpptes nu Pärs rutinerade gråhund Rävas HAOO Ari som det tidigare skjutits flera björnar för. Han drog iväg på långdrev han och efter någon timme blir det ståndskall på andras marker. Kontakt togs med jaktlaget där det stod och tillstånd om att ta oss in var inga problem. Pär och Jonny Ganroth smög på ståndet. Vi andra som gått med hundar passade av. Sakta gick det undan för dom och ner mot oss. Hundskallet öste på bra nu och riktningen var den raksträcka som jag och Jon täckte av. Då varsnade björnen Pär och Jonny. Gjorde två skenanfall och drog iväg tillbaka mot vårat område igen. Återsamling och bara att bege oss mot marken, innan vi kom fram ropade de på radion att björnen var påskjuten av en passkytt. Ari ståndade den 130 meter in från platsen och nu kändes det som det snart var över. När vi kom dit så snabbplacering och Jon och Pär gick in för att avsluta, vilket gick problemfritt då björnen var på sin sista kraftreserv. Grattis till Torbjörn Olsson som fick skjuta denna 89 kilos björnhona.

Söndagens jakt var blöt och jag och Jon fick ingen kontakt. Pärs Milton fick däremot upp en björn och gjorde ett kanondrev som passerade passarna på bara hundra meter. Vinden gjorde dock att den drog på långkörning. Ari som släppts på löpan kom ifatt och drog iväg. Jag å Jon hade närkontakt trodde vi men ut kom en ensam gråhund och man får bara erkänna att hur bra hundar man än har så går det sällan som man vill.
En fantastisk upplevelse och sjukt duktiga hundar, otroligt trevligt folk och vacker miljö. Tack till alla inblandade!
