8,9 och 10!

Japp, nu var det dags för skyddsjakt igen. Bilen packades, hund och grävutrustning in i bilen. Sedan bar det iväg till Martin mamma för att lämna av grabben, sedan hade vi någon timme på oss att utföra uppdraget.


Väl framme hos markägarn visade han oss problemet. Pejlen på och Uddas slank in som en raket. Hon fick omedelbart kontakt och det hördes bra, vilket tydde på att det var grunt i alla fall. Vi avvaktade och det kändes som om hon for runt lite mycket. Som ägare blir man lite fundersam och kanske lite för tidigt idiotförklarar man hunden.  Tillslut vart det dock fast på ett ställe. Två fot och lättgrävt, så efter några sekunder var vi igenom. Vi kom dock ner där Udda låg och hon hade en väldigt trång passage framför sig där en riktigt grov rot var ivägen. Jag provade lyfta upp hunden, men ingen ville titta ut. Då ringde Martins mamma och var lite sur för att vi dröjde. Va fan tänkte vi och grövde över roten och kom då in i bohålan. Lyfte bort hunden och Martin stog redo, första grävlingen mötte sitt öde. Udda gick in och släpade ut den. Jag såg när den kom ut att det fanns en till, den gick också vidare till grävling himlen. Körde in Udda igen och hon började bogsera ut nåt, utbackandes kom hon med grävling nummer tre.

-Busan då! sa jag och hon släppte den. Fast även den grävlingen ville ut och tittade snart fram igen och suggdräparn Martin gör inga misstag utan förpassar även denna sugga från jordelivet. In med hunden igen, nu verkar det dock tomt och Udda kommer ut. Det var kankse inte så konstigt att hon for runt i början. Med tre grävlingar i kan det ju vara lite svårt att få alla på plats, så med facit i hand får man ju lov att säga att Udda gjorde ett kanonjobb. Vi städar efter oss och åker sedan och hämtar Martins pojk för att sedan bjudas på grillat och mumsig pilsner av markägarn. Udda fick också simma lite i sjön vilket hon älskar. Kul att ta nummer 8,9 och 10 för denna unghund.

Att vara en i flocken

Igår gav vi oss av till gryt för att försöka komma åt någon av de unggaltar vi sett på kameran där ute. Vi visste att på en åtel kom en unggalt tidigt innan stora flocken på 27 grisar kommer. Så vi åkte upp och satte oss. Samma kväll slog dom gräset utanför skogen vilket kanske kunde påverka. Myggorna surrade och morkullorna kom med jämna mellanrum över oss med sitt knorrande. Tiden gick och galten verkade ha glömt att han skulle äta just denna dag. Martin skulle ju idag skjuta sin första gris var det tänkt. Modet sjönk och det gick inte längre att se med blotta ögat var en gris skulle kunna vara, fast i kikarsiktet var sikten fortförande helt ok. Precis när vi började ge upp hörde vi det karakteristiska tuggandet cirka femtio meter från oss. Båda tittade i kikarsiktet, jo där stog en ensam gris och smaskade på godsakerna som vi försett dom med. För att utesluta att det inte var något annat djur avvaktade vi en stund. Inget hördes och inget tydde på att det var fel djur, så när grisen bredde upp bredsidan small det. Tyst blev det, dödstyst, ett anfått pustande från Martin som hade adrelaninet på topp.
– Fan ligger den?
– Ja klart att den gör sa jag. Men vi hämtar Udda först.
Sagt och gjort, vi gav oss av till bilen. Satte på Udda pejlen och eftersökslamporna på. Sedan gick vi tillbaka till åteln. Väl där fanns rikligt med ljust bubbligt blod. Allt såg bra ut så kopplet slank av hunden och hon drog iväg till höger i bra fart. Samtidigt blir det rörelse till vänster av oss. Va fan gör hunden så fel? Lampor ditåt. Allt rör sig inne i den unga björkskogen, men ingen gris. Sedan är det som om havet kommit till oss, fast inte vattnet utan grishavet. En hord av kultingar kommer i full fart mot oss och springer glada runt benen på oss. Då vi sagt att inga i den gruppen ska skjutas nu så small inget skott, däremot gick tanken direkt, var fan är suggorna.
-Martin , backa, backa för fan.
Plötsligt står suggorna framför oss, mycket irriterade över att vi var så nära deras kultingar. Då börjar Udda skälla, vi vänder oss om och går åt det hållet och grisarna flyr åt andra. Tror vi, det dom gör äär en halvcirkel och samtidigt som vi kommer fram till den då döda grisen kommer horden förbi oss och Udda kan inte låta bli att hänga på där. Det blir fullt drev ner till vassen, Udda öser på som fan och avståndet på pejlen ökar. Helvete tänkte jag, pratar med Martin och vi går åt det hållet. Efter tio minuter släpper dock Udda och vänder åt vårat håll. Jag visslar in henne och hon kommer, koppel på, grisen släpas ut och hem å flå. Pigg och glad över ett bra hundarbete går jag och lägger mig vid klockan två på natten. Vad gör det, jakten framför allt.

27-0 till oss!!

Ja nu känns det som om jakten verkligen är på halvfart. En del skyddsjakt på fälten har det blivit, men grisarna lyser med sin frånvaro, då det i år bara odlas vall. Fast när vi satte igång foderplatserna för någon vecka sedan så blev det genast fart och där är det ganska gott om gris. Hösten jakter kommer nog bli roliga i alla fall.
Sedan är det ett par skyddsjakter på grävling som ligger och väntar på att bli av. Jag har ju dock väntat på provet, nu när det är klart så ska det väl bli av. Vi får se om det blir i helgen.
Helgen som var spenderades det lite tid i skogen i alla fall. Vi var och fyllde på åtlar på lite olika marker och kan bara konstatera att det ser bra ut för hundjakten. Vi har gris på alla åtlar, roligast är marken i gryt där vi nu verkar ha fast besök av dovhjort och en grupp med fyra vuxna och minst 23 kultingar. Känns som om man har börjat få lite lön för mödan. Vi ska också försöka skjuta undan några unggaltar nu i veckan får se hur det går.
En glad men dyr nyhet är att jag och min farbror har fått en mark i åtvidaberg som håller en riktigt kraftig stam av dovvilt. Där ska det bli en hel del klingande tyskdrev till hösten, usch vad jag vill att det ska sätta igång snart. Ja så, det var nog det hela för tillfället, ha det.

Prov

Med egen chaufför gav vi oss iväg, bakfull och jävlig. Tack Sam för att du gick upp och körde mig så tidigt. Väl framme så var vi tidiga och trötta. En efter en trillade dom andra provdeltagarna in och vid nio hugget startade vi. Udda skulle starta näst sist. Dom flesta hundarna skötte sig bra i lådorna och gjorde det dom skulle. Sedan var det Uddas tur. Hon hade dagen till ära förstått att det var allvar och skötte sig exemplariskt och husse kunde stolt gå därifrån med ett diplom och en godkänd förliggare. Ytterliggare en prick i listan. Gött nu kan vi skita i det och bara koncentrera oss på riktig jakt. Ha det!

Snart dax!

Ja igår åkte jag och Udda för att se hur det skulle gå i konstgrytet. Om vi ska starta på söndagens GA prov, förliggarprov alltså, då hon redan har gjort två såna fast i sprängar variant. Problemet med Udda är enligt mig att hon har jagat lite för mycket i riktiga gryt och fattat att det där är ganska mycket på skoj, plus att grävlingen sitter skyddad så att hon inte kan ta fajten. Det jag kom fram till är i alla fall att hon kommer inte ha några problem med att klara provet. Så bakfull som ett jävla as ska vi prova det på söndag morgon ( Mika och jag har 30 årsfest hela lördagen:).